Tuberkulos är en sjukdom som finns hos
både människor och djur och som orsakas av flera typer av
Mycobacterium. Spår av
tuberkulos har hittats i både förhistoriska människor samt i ett
17 000 år gammalt bisonskelett. I modern tid så ökade förekomsten
av sjukdomen i takt med urbaniseringen då människor kom att leva
närmre varandra under sämre hygieniska förhållanden. Inte förrän
på 40- och 50-talen kunde man effektivt bekämpa sjukdomen med
antibiotika och det var inte heller förrän nu som en omfattande
användning av vaccinet BCG tog sin start trots att det funnits sedan
början av 1900-talet.
En
annan viktig del i bekämpningen av tuberkulos var att man började
pastörisera mjölk eftersom man upptäckt att både M.
Tuberculosis och M.
Bovis spreds via mjölk. Även
köttet från nötkreatur kunde bära på smitta och efter flera års
arbete lyckades man utrota M. Bovis på
svensk nötkreatur. Både M. Tuberculosis och
M. Bovis kan ge symtom
hos människor även om den senare oftast ses hos äldre som smittats
innan M. Bovis utrotades
från Sverige.
Tuberkulos smittar
som sagt via kött och mjölk men det är även en luftburen
infektion. Tuberkulos har en väldigt låg infektionsdos, så lite
som 10 bakterier kan orsaka infektion. Bakterierna sprids via
mikroskopiska droppar som utsöndras av personer med aktiv tuberkulos
när de pratar, hostar, nyser med mera. Det är flera faktorer i
samverkan som avgör om en person blir smittad eller ej, bland annat
antalet smittbärande droppar som utsöndras av smittbäraren, hur
länge man är utsatt för smittan, mottagarens immunitet mot smittan
med flera. Ca 90% av de som smittas utvecklar en vilande, icke-aktiv
infektion och det är ungefär 10% av dessa som under sin livstid
utvecklar en aktiv form av sjukdomen och då blir smittspridare. Den
primära formen av tuberkulos som utvecklas en kort tid efter smittan
är väldigt ovanlig, endast 1-5% av de smittade uppvisar den formen.
De som är mest
mottagliga för smittan är personer med nedsatt immunförsvar till
exempel personer med HIV/AIDS, äldre personer samt små barn som
ännu inte har ett fullt utvecklat immunförsvar. Sedan 1970-talet
sker inte en rutinvaccination av nyfödda i Sverige utan endast de
som tillhör riskgrupper, det vill säga barn till invandrare från
länder med hög förekomst av tuberkulos, barn som ska vistas länge
i ett land med hög förekomst av tuberkulos. Även personal inom
sjukvården erbjuds vaccination och i vissa fall även deras barn.
Vaccinets viktigaste fördel är att den skyddar mot
hjärnhinneinflammationen som framför allt drabbar barn och som har
en hög dödlighet. Skyddet mot lungformen av sjukdomen, framför
allt hos vuxna, är diskutabelt.
Hotet om att
tuberkulos återigen ska bli en allvarlig folksjukdom i Sverige är
ett reellt hot. Invandring från länder med hög frekvens av
tuberkulos är en faktor, att antibiotikaresistensen bland
mycobacterierna ökar är en annan samt att det ännu inte finns ett
bättre vaccin än BCG. Redan har det skett två utbrott i
förskoleklasser i Sverige, det senaste år 2005 i Stockholmstrakten,
samt ett enskilt fall i Sundsvall år 2010 även det på en förskola.
